Det var inte bara vikingar som drack mjöd i äldre tider. Det äldsta spåret av en jäst dryck innehållande honung är från Kina ca 7000 f.Kr, och den äldsta text där mjöd omnämns är Rigveda från Indien 1700–1100 f.Kr. Mjöd har funnits i nästan alla forna kulturer. Mesopotamier, egyptier, greker, romare, och mayaindianer hade alla någon form av mjöd och nästan alltid ansågs det vara gudarnas dryck.

Även i Norden var mjöd en gudadryck. Oden stal det så kallade suttungamjödet från jättar och gav det till asar och män som förstår sig på att skalda. Högst upp på världsträdet Yggdrasil går geten Heidrun ur vars spenar det rinner mjöd som dricks av fallna kämpar i Valhall.

Hur omfattande människornas mjöddrickande var under vikingatiden är dock mindre känt. Det äldsta arkeologiska fyndet i Norden är ett kärl från bronsåldern som påträffats i Danmark vari det finns rester av jäst dryck beredd på bland annat lingon och honung. Dessa rester har tolkats som någon form av mjöd. Mjödet tros ha varit en dyr högprestigedryck som främst konsumerades vid högtider eller användes som gåva för att säkra allianser.

Det finns inga recept på mjöd bevarade från vikingatiden. De äldsta recepten på mjöd härstammar från 1400- och 1500-talen, vilket också är den epok där mjödtillverkning och mjöddryckesvanor är bäst dokumenterade. Mjöd var till exempel ett vanligt förekommande inslag vid Gustav Vasas hov.

Efter 1500-talet blev mjöd betydligt ovanligare, vilket tros bero på en rad faktorer. Biodling skall ha blivit mindre omfattande, dels på grund av att socker blev billigare, dels på grund av att kyrkan ej längre hade samma behov av vax, och också på grund av att importerat vin hade börjat ersätta mjödet.

Australien, och Sydafrika. I Polen är mjöd en tradition som lever kvar sedan äldre tider. Sådana traditioner finns även i de flesta andra europeiska länder, men inte i samma omfattning. I Frankrike till exempel finns det två olika namn på drycken (Hydromel, samt Chouchen, vilka har något annorlunda historiska ursprung). I Nordamerika är mjöd en kultur av betydligt nyare ursprung, och entusiaster undersöker aktivt hur drycken kan förbättras. Redan på 1950-talet fanns en hel del mjöd i USA, men det är inte förrän i slutet av 1980-talet som det började bildas dryckestillverkare som hade mjöd som sin huvudprodukt.

Mölskan i sin tur är mer som ett honungsöl, till skillnad från mjöden som är mer av ett honungsvin.

Källa: Wikipedia

Besöket börjar dagen innan när vår beställning mailas in. Vi får använda lokalsinnet för att hitta fram till slutet av byvägen och parkerar framför fem meter snöhög. Inne i ladugården möter timrade väggar och fårskinn på bänkarna. Dryckesmenyn är kort och har tydligt fokus på bryggeriet vägg i vägg, några viner finns också. Pilgrimsmusslan från Trondheim, kokt i sitt eget spad i Don Pedro-bryggare, delar tallrik med pepparrotsemulsion, rökt rom och bläckfiskchips. Vid bordet skänks lite av kokspadet och läckra havstoner uppstår. Torskryggen är pärlemorsskimrande och kommer med fläsk, krispig grönkål, sötpotatispuré och gröna linser, lätt och ändå rikt på textur och smak. Högreven från Vemhån är bräserad i tio timmar och faller vackert isär över rostade och puréade rotfukter och mustig sky. Rekommendationen Oppistuggu Ale, döpt efter gården och serverad i glas från Storsjöhyttan, är perfekt till. Till signaturdesserten messmörsglass (smakar som syrlig kolaglass) med chokladganache och espressoskum rekommenderas Milk stout 892 som läckert fångar upp smakerna i desserten. 892 är så klart registreringsnumret för tidigare mjölkleveranser. Servisen är omtänksam, bryggmästaren häller öl och diskuterar humle, kockarna kommer ut och presenterar sina alster. Gästerna är av alla åldrar och sammansättningar. Många återkommer varje sportlov för sin dos av HumleLiret. Det är en unik upplevelse och personalen verkar inte ens veta om det. De bara gör sin grej, bättre än alla andra i området.