Oktoberfesten har sitt ursprung i den bayerske tronföljaren Ludvigs bröllop med prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen, som stod den 12 oktober 1810. Fem dagar senare, den 17 oktober, firades giftermålet med en stor offentlig hästkapplöpning på den plats som döpts till Theresienwiese, efter den nya prinsessan (efter detta namn kallas festen i folkmun även die Wiesn eller – dock felaktigt – Wies'n). Kapplöpningen blev en återkommande tradition även om Napoleonkrigen innebar att den ställdes in 1813. Från 1819 övertog staden München formellt ansvaret för arrangemangen och beslöt att de skulle vara årligen återkommande. Med åren ändrades nöjesutbudet från de ursprungliga kapplöpningarna till mer nöjesfältsartade attraktioner som kägelbanor, klätterställningar och dansbanor. Även om Oktoberfesten numera främst förknippas med öl var det först 1880 som stadens myndigheter tillät ölutskänkning i anslutning till festen. Inom några få år hade uppresandet av tillfälliga ölhallar blivit en av festens största attraktioner.

Yttre omständigheter har tvingat München att ställa in Oktoberfesten vissa år, däribland 1854 (på grund av grasserande kolera), 1866 (preussisk-österrikiska kriget), 1870 (fransk-tyska kriget), 1873 (kolera igen), 1914–18 (första världskriget), 1923–24 (den kraftiga inflationen) och 1939–45 (andra världskriget). Åren närmast efter de båda världskrigen firades festen också endast i en mindre skala som så kallad Herbstfest (höstfest, höstfestival). Sedan 1950 har festen dock åter kunnat hållas utan avbrott.

Den 26 september 1980 exploderade en bomb vid huvudingången och dödade 13 personer. Därtill skadades över 200 varav 68 svårt.

Källa: Wikipedia

Det var inte bara vikingar som drack mjöd i äldre tider. Det äldsta spåret av en jäst dryck innehållande honung är från Kina ca 7000 f.Kr, och den äldsta text där mjöd omnämns är Rigveda från Indien 1700–1100 f.Kr. Mjöd har funnits i nästan alla forna kulturer. Mesopotamier, egyptier, greker, romare, och mayaindianer hade alla någon form av mjöd och nästan alltid ansågs det vara gudarnas dryck.

Även i Norden var mjöd en gudadryck. Oden stal det så kallade suttungamjödet från jättar och gav det till asar och män som förstår sig på att skalda. Högst upp på världsträdet Yggdrasil går geten Heidrun ur vars spenar det rinner mjöd som dricks av fallna kämpar i Valhall.

Hur omfattande människornas mjöddrickande var under vikingatiden är dock mindre känt. Det äldsta arkeologiska fyndet i Norden är ett kärl från bronsåldern som påträffats i Danmark vari det finns rester av jäst dryck beredd på bland annat lingon och honung. Dessa rester har tolkats som någon form av mjöd. Mjödet tros ha varit en dyr högprestigedryck som främst konsumerades vid högtider eller användes som gåva för att säkra allianser.

Det finns inga recept på mjöd bevarade från vikingatiden. De äldsta recepten på mjöd härstammar från 1400- och 1500-talen, vilket också är den epok där mjödtillverkning och mjöddryckesvanor är bäst dokumenterade. Mjöd var till exempel ett vanligt förekommande inslag vid Gustav Vasas hov.

Efter 1500-talet blev mjöd betydligt ovanligare, vilket tros bero på en rad faktorer. Biodling skall ha blivit mindre omfattande, dels på grund av att socker blev billigare, dels på grund av att kyrkan ej längre hade samma behov av vax, och också på grund av att importerat vin hade börjat ersätta mjödet.

Australien, och Sydafrika. I Polen är mjöd en tradition som lever kvar sedan äldre tider. Sådana traditioner finns även i de flesta andra europeiska länder, men inte i samma omfattning. I Frankrike till exempel finns det två olika namn på drycken (Hydromel, samt Chouchen, vilka har något annorlunda historiska ursprung). I Nordamerika är mjöd en kultur av betydligt nyare ursprung, och entusiaster undersöker aktivt hur drycken kan förbättras. Redan på 1950-talet fanns en hel del mjöd i USA, men det är inte förrän i slutet av 1980-talet som det började bildas dryckestillverkare som hade mjöd som sin huvudprodukt.

Mölskan i sin tur är mer som ett honungsöl, till skillnad från mjöden som är mer av ett honungsvin.

Källa: Wikipedia

Besöket börjar dagen innan när vår beställning mailas in. Vi får använda lokalsinnet för att hitta fram till slutet av byvägen och parkerar framför fem meter snöhög. Inne i ladugården möter timrade väggar och fårskinn på bänkarna. Dryckesmenyn är kort och har tydligt fokus på bryggeriet vägg i vägg, några viner finns också. Pilgrimsmusslan från Trondheim, kokt i sitt eget spad i Don Pedro-bryggare, delar tallrik med pepparrotsemulsion, rökt rom och bläckfiskchips. Vid bordet skänks lite av kokspadet och läckra havstoner uppstår. Torskryggen är pärlemorsskimrande och kommer med fläsk, krispig grönkål, sötpotatispuré och gröna linser, lätt och ändå rikt på textur och smak. Högreven från Vemhån är bräserad i tio timmar och faller vackert isär över rostade och puréade rotfukter och mustig sky. Rekommendationen Oppistuggu Ale, döpt efter gården och serverad i glas från Storsjöhyttan, är perfekt till. Till signaturdesserten messmörsglass (smakar som syrlig kolaglass) med chokladganache och espressoskum rekommenderas Milk stout 892 som läckert fångar upp smakerna i desserten. 892 är så klart registreringsnumret för tidigare mjölkleveranser. Servisen är omtänksam, bryggmästaren häller öl och diskuterar humle, kockarna kommer ut och presenterar sina alster. Gästerna är av alla åldrar och sammansättningar. Många återkommer varje sportlov för sin dos av HumleLiret. Det är en unik upplevelse och personalen verkar inte ens veta om det. De bara gör sin grej, bättre än alla andra i området.

Elisabet, 1904.
Stolt, med hållning och skärpa i blicken sitter du mellan mamma Märit och pappa Olof.
Långt senare, vid köksbordet satt du ofta med strumpstickorna eller virknålen i händerna.
Berättade om Oppistuggu, människorna, händelserna, miljöerna. Om livet och döden.

50 år senare kan jag fortfarande höra din röst.
Idag skulle man kallat dig "storyteller".

Lekstugan som Olof byggde till sitt enda barn står kvar.
Jag minns den med små bord, stolar, leksaker tillverkade på gården.
Där fick vi sova under sommarnätterna när vi blev större.
Kalla Augustikvällar stoppades vi om i mörkret, mamma gjorde fothus där hon stoppade ned enlitersflaskor med varmt vatten i.
Pappa spånade om taket.
När han var över 70 bytte vi ut spånen mot grå plåt.

I sommar kommer Luna, ditt barnbarnsbarnbarn att leka där.

Du berättade gärna om människorna i Klövsjö, men bara lite om dina föräldrar.
Med värme nämnde du din mamma som allt för tidigt dog i sviter efter spanska sjukan.

Med hatkärlek nämnde du ibland din pappa Olof och jag kunde kanske ana lite av hans karaktär.
Du beskrev honom som alltför vidlyftig, han skulle alltid ha det bästa, dyraste, finaste.

Vinteråkdonen som finns kvar vittnar om detta.
Likaså gör den då hellånga päls gjord av stenget inköpt i Stockholm som han åkte bak hästen i när andra klädde sig i hundskinn.
Den syddes om och kortades på 70-talet och har deltagit på julottan i Klövsjö kyrka där den med stolthet burits både av mig och mina söner.

Jag tror att det absolut bästa, dyraste, finaste för honom var du.

Olof Norell vem var du, tänker jag varje gång jag tittar in i dina ögon. Det känns som om du ser rakt in i mig.
Har vi, du och jag, något slags osynligt band, det är mycket tid och många generationer mellan oss.
Och ändå.
Idag, en bit in i 2000-talet arbetar jag på samma grova golv som du gick på i slutet av 1800-talet.
Var det kanske du som tillverkade och lade golvplankorna?

Kanske finns det ett löfte, ett generationslöfte mellan oss, ett "Promise" att göra något bra.
En strävan mot det bästa, dyraste, finaste.

Nästa vecka kommer jag att bära ut de första av Oppistuggus Promise Ale till HumleLirets gäster.
Bryggd som ett löfte mellan oss och på den bästa tänkbara malt som finns. 100% Golden Promise.

Skål på er. Farmor, Olof och Märit.